Fadderbesök i Kenya

Bilarna kränger och hoppar över groparna som de alltför få men aggressiva skyfallen slitit upp som stora sår i vägen. Alla fönster öppna trots det röda dammet som yr upp från den brända torra marken. Vägen, som nästan inte är en väg, blir smalare och smalare.

Snart kör bilarna på något som knappt är en stig mellan träden, längst med vattendrag och över stenblock som skrapar hårt under bilen. När det inte ser ut som om det går att köra längre fortsätter de in mellan fälten.

Först torka som förstört tre säsongers skördar. Sedan skyfall så kraftiga att jorden inte hinner förbereda sig och grödorna slutar växa och majsen och apelsinerna måste ätas omogna.

Hoten är många. Osynliga, men alltid nära. Näringsbrist, malaria, kolera, och hivsmittan som är så utbredd att den kallas för en condition och inte en sjukdom, nästan alla har den i sig, ärver den av varandra. Och i sjön är vattnet förorenat och giftigt. Det är även bäckarna där människorna hämtar sitt dricksvatten. Här uppe i norra Kenya är nästan alla märkta av dessa osynliga fiender. Och vid hyddorna ligger små och stora högar med begravda familjemedlemmar. Alla hem har förlorat någon.

Musiken spelar raspigt i bilstereon, glad kenyansk musik. Utanför är handeln längs vägen redan i full gång trots att det är tidig morgon. Hettan har ännu inte fått ett riktigt grepp om dagen, men vaknar snabbt. De marklösas djur betar längst med dikeskanterna. Ibland förvirrar sig en ko eller get ut på vägen. Chauffören kör sakta och hinner alltid väja.

Tillslut blir det omöjligt att köra längre och de överger bilarna. Tar sig vidare till fots och hjälps åt att bära packningen i värmen som kokar över fälten. 

Vid huset välkomnas de av familjen, släkten och grannarna och bjuds på sötpotatis, casava, och ugali – den klibbiga majsgröt som är basmat för många människor i Afrika. Hemmet är fattigt, fattigare än gästerna riktigt förmår att ta in, men det går inte att tacka nej till maten. Sist ställs grytan med den nyslaktade hönan fram.

– Ashanti Sana. Tack så mycket.

Värdinnan nickar svagt och ler, låter babyn krypa upp i knäet och leka med det färgglada tyget hon virat runt sig.

Det andra barnet sitter en bit bort, nära kvinnan som kommit dit för att träffa just henne. Kvinnan ler hela tiden mot henne och pratar ett språk flickan aldrig hört förut. Hon ser annorlunda ut mot alla andra flickan tidigare träffat. Det är samma kvinna som hon tidigare bara sett på foton, som skickats med breven från landet långt bort. Trots bilderna har barnet undrat om det är på riktigt, om det verkligen finns en fadder på andra sidan breven och bilderna. Nu vet hon att det är så, att faddern finns, det är inte bara påhittat. Hon har till och med rest hela långa vägen från sitt hemland för att hälsa på henne, just henne.

Helt tyst sitter flickan bredvid den främmande kvinnan som inte är främmande längre. Hon tittar bara när kvinnan inte ser, viker sedan snabbt undan blicken som faller på det röda tyget som sticker upp ur påsen under bordet. Det ser ut som en ryggsäck. Det ser ut som en röd, ny ryggsäck. Men hon är inte helt säker än, kanske är det inte någon ryggsäck, och kanske är den inte ens till henne. Fast ryggsäcken är till henne och den innehåller små hemliga gåvor i de olika facken; pennor, block, pennvässare, suddgummi.

Faddern pratar med barnet, som inte riktigt är hennes barn, men ändå är det. Med tolkens hjälp berättade hon om landet där hon själv bor.

”Snö, vad heter snö på swahili?”

Faddern känner sig främmande men samtidigt som en del av denna familj. Hennes brev och foton ligger sparade inne i huset – besöket efterlängtat och förberett. Byn kommer att tala om detta lång tid framöver. Och flickan kommer alltid att känna sig speciell. Tänk att någon kan åka så långt bara för att besöka henne. Är det möjligt? Ja, det är möjligt, för här sitter hon nu, hennes fadder.

När det börjar skymma ger de sig motvilligt av. De vill egentligen inte lämna familjen och barnet. Bilderna från dagen klistrat i minnet för alltid. Tog farväl. Vandrade sedan tillbaka mot bilen över den spruckna röda jorden. Gick bland de magra korna som föstes hem för kvällen.

I Kenya faller mörkret snabbt och i den svarta kvällen bryter skenet från eldarna igenom som rödflammiga prickar längst vägen. Det gnistrar och ryker. Elektriciteten är en lyx, men ögonen där ute är vana vid det täta mörkret och marknadens handel myllrar vidare i skuggorna, endast sporadiskt upplyst av bilens svepande strålkastarljus.

TEXT: ANNIKA WIDHOLM