Gruppresa till Ecuador 2006

Hjärtat bankar häftigt och den tunna luften gör det svårt att andas. Från vår utsiktsplats ser vi ovansidan av de stora flygplan som närmar sig landningsbanan på Mariscal Sucre, mitt i huvudstaden Quito.

Snart ska även vi resa, från stadens berg till den soliga västkusten. På vägen ska 26 faddrar träffa sina fadderbarn.

Det är en ganska brokig skara svenskar som presenterar sig för varandra på Amsterdams flygplats. Några reser ensamma, andra i par. En del har många långa resor bakom sig, andra har tagit sig utanför Sveriges gränser för första gången.

En sak har de gemensamt: ett fadderbarn i Ecuador. Brev som dumpit ned i brevlådan tillsammans med foton och rapporter om vad som händer i fadderbarnets del av världen. Hälsningar och foton från man har lärt känna under åren men aldrig har träffat. Förrän nu!

Första stopp är huvudstaden Quito

”Bienvenidos a Ecuador”, säger flygplatsvärden när vi landat i Quito några timmar senare. Landet ligger på ekvatorn, där av namnet, men luften som slår emot oss är ganska kylig. Quito ligger på 2 800 meters höjd, vilket kan jämföras med Kebnekaises 2 097 meter över havet. Luften är tunn, vilket får hjärtat att arbeta för högtryck för att ge kroppen den syremängd den är van vid. Det finns risk för höjdsjuka med symptom som trötthet, illamående och huvudvärk.

På väg till hotellet sitter de flesta tysta vid bussfönstret och försöker skapa sig ett första intryck av staden. Längs vägen, vars hål chauffören skickligt manövrerar förbi, ligger små slitna betonghus som hyser butiker, biltvättar och restauranger. Handmålad reklam för Nescafé eller Coca-cola pryder en del av väggarna. När vi närmar oss stadskärnan ändras miljön drastiskt och det ser ut som i vilken storstad som helst; höga kontorshus med glasfasad och köpcentrum. Trafiken är tät, högljudd och luften fylld av avgaser.

Många barnarbetare

Även folket som rör sig på gatorna ser ut att komma från olika världar. Förbiskyndande män och kvinnor i kostym och dräkt trängs med synbart fattigare landsmän och indianfolk i traditionella kläder. Vid rödljusen erbjuder gatuförsäljare godis och telefonkort till de bilar som står på tomgång i väntan på grönt. Många av dem är barn.

– Det finns en miljon barnarbetare i Ecuador, berättar Irma Garcia, chef för Plans regionkontor i Quito. Före resans första fadderbesök ger hon oss en presentation om Plans arbete i staden, som har en speciell problematik. Utarmad jord, erosion och osäkra skördar gör att många flyttar från landsbygden in till staden för att söka arbete. Konkurrensen om jobben är tuff och ofta tvingas barnen bidra till familjens försörjning, i jordbruket, på blomsterplantage, som gatuförsäljare eller skoputsare.

Fadderbesöken är höjdpunkten

Bristen på arbetstillfällen har även skapat omfattande utflyttning till Spanien, Italien och USA. En siffra säger 20 procent av befolkningen. Någon som har både mamma och pappa i Spanien är åttaåriga Luisa som bor med sin lillebror och mormor i en av Quitos många bergiga förorter. Idag ska hon få träffa sin fadder Yvonne. Luisa ger både henne och Yvonnes son David en kram, sedan går de tillsammans med mormor och Plans personal till huset, som ligger i korsningen mellan två dammiga vägar. Just nu håller det på att renoveras för att få ett nytt tak, så här och var ersätts taket av en presenning. Utanför huset spelar lillebror kula, men han flyger upp när de långväga gästerna dyker upp. Vi slår oss ner på en säng, på väggen ovanför finns ett fönster med milsvid utsikt. Samtalet är lite trevande, men lillebror bryter isen. Han busar, visar fotografier och pratar i ett.

Lokala delikatesser

Ungefär hälften av gruppen har sina fadderbarn i regionen kring Quito, så många möten sker under de första dagarna på resan. Faddrarna blir upphämtade på morgonen av lokal Planpersonal och en tolk och kommer tillbaka till hotellet igen på kvällen. Ofta äts en gemensam middag, för att erfarenheter och tankar ska få ventileras. Bengt och Lisbeth bjöds på grillat marsvin på sitt besök, en delikatess på höglandet. Barbros fadderbarn både i en hydda med jordstampat golv, långt, långt upp i bergen.
 – Nu förstår jag varför det tar lång tid att få svar på breven, säger hon.

Resa över berg och moln

Efter fyra dagar lämnar vi huvudstaden Quito för att ta oss till kusten via bergen. Det tar fyra dagar med buss, en hisnade resa. Vi besöker kyrkor och haciendor med prunkande trädgårdar. Passerar byar med vimlande folkliv och byar som har tömts på folk i takt med krympande skördar.

När vi är som högst är molnen ett vitt täcke under oss. ”Därunder ligger Guayaquil”, säger guiden Carlos innan vi susar nedåt. Kustlandet når vi bara några timmar senare. Här är luften fuktig. Husen står på pålar, översvämningar är vanligt och istället för den karga bergsflora vi vant oss vid plöjer vägen som en smal remsa mellan enorma bananplantager.

Guayaquil nästa

Jämfört med Quito är Guayaquil större, har högra skyskrapor och fler shoppinggator. Kontrasten mellan rik och fattig är enorm.

Sven-Olof som reser med sin fru Christina har noga förberett mötet med fadderbarnet Ana. Han har med sig bilder från hemmet, tagna under olika årstider och har övat in fraser på spanska. Dessa tragglar han som bäst när vi stannar utanför en skola i samhället La Florida.
– Där är Anas mormor, säger Ceci, en av Plans anställda i området, och pekar på en kvinna med långt mörkt hår. I tumultet av skolbarn som springer omkring och lärare som försöker göra sig hörda hinner mormodern och Ana bara snabbt hälsa på Sven-Olof och Christina. Mer hinns inte med innan folkmusik dånar ur stora högtalare och några elever börjar dansa, iklädda färgstarka dräkter.

Efter skolbesöket bjuds vi hem till Anas hus. Nedervåningen består av en butik där mormodern säljer allt man kan tänkas behöva, från matolja till batterier. Butiken är alltid öppen och vinsten går till Anas skolgång.

Vi sätter oss vid ett bord och Ana bjuder på frukt och berättar om skolan. Sven-Olof berättar om Sverige. På baksidan av sina foton har han skrivit på spanska vad de föreställer. I andra ändan av rummet sitter tre äldre släktingar och lyssnar på samtalet, de nickar ibland. På gården står fler bekanta, och när mötet lider mot sitt slut ställer alla upp för fotografering. När det är dags att ta farväl vinkar Ana och mormor säger: ”Kom snart igen!”