Flickors berättelser

"Mina föräldrar såg mig som deras ägodel. De brukade kalla mig saker som jag inte kan upprepa utan att börja gråta."

- 13-årig flicka från Bangladesh

Marthe 18 år, Guinea

”När jag var sju år gammal ville min mamma att jag skulle omskäras, men min pappa, som är pastor, vägrade. Mamma blev så olycklig och konfunderad av att ha en dotter som inte var omskuren att hon lämnade oss och vårt hem i tre månader. Vid den här tiden var jag väldigt förvirrad och förstod inte min situation eller allt som hände – men min pappa höll fast vid sitt beslut och jag blev aldrig omskuren. Min mamma accepterade till slut pappas beslut; två av mina yngre systrar är inte heller omskurna.

Nu är jag 18 år och har ett barn. När jag blev gravid kunde människorna i mitt samhälle inte tro att det var sant, för myten säger att icke-omskurna flickor inte kan få barn. Jag födde mitt barn utan några svårigheter. Nu undervisar jag jämnåriga om kvinnlig omskärelse. När jag jämför min situation med flickor som är omskurna, känner jag mig stolt och lyckligt lottad och jag uppmuntrar föräldrar att inte omskära sina döttrar; jag tror att de gör det av okunskap.”

Lalmuni, Nepal

Giftermål i Nepal är en familjeangelägenhet. När Lalmuni var 14 år gammal bestämde hennes föräldrar att hon skulle gifta sig. Hon visste att det skulle innebära slutet på hennes skolutbildning och hon var också orolig för att bli gravid och behöva föda barn så tidigt. Men hennes föräldrar var orubbliga; giftermålet skulle ske.

Förtvivlad berättade Lalmuni om sin situation för sin barnklubb – en av 600 Plan barnklubbar runtom i Nepal. Hennes vänner i klubben beslutade sig för att träffa Lalmunis föräldrar för att få dem att ändra sig. Detta var mycket ovanligt. Ofta har utomstående och särskilt en grupp tonårsflickor inget att säga till om när det gäller familjen. Lalmunis föräldrar lyssnade på vad hennes vänner hade att säga, men de var fortfarande inte övertygade. Hennes pappa sade: ”Vi måste betala en mycket större hemgift om vi gifter bort flickan när hon är äldre. Ska ni ge oss de pengarna?”

Men flickorna gav inte upp. Tålmodigt förklarade de vilka risker det innebar för Lalmuni om hon gifte sig vid så låg ålder. De påpekade att även om familjen kanske sparade lite pengar i hemgift, skulle det kosta deras dotter hennes hälsa och utbildning, och skulle påverka henne resten av hennes liv. Föräldrarna påverkades djupt av hur måna flickorna var om deras dotters välmående. Slutligen ändrade de sig och lät Lalmuni fortsätta sin utbildning.

Najwa 24 år, Sudan

Najwa är 24 år gammal och bor i Sudan. Hon har sedan hon var 17 år lidit av en obstetrisk fistel, ett allvarligt tillstånd som kan uppstå vid extremt långdragna förlossningar utan tillgång till medicinsk hjälp, då ett hål uppstår mellan vagina och antingen urinblåsan eller ändtarmen. När Najwa var 17 år gammal gifte hon sig. Hon blev gravid med detsamma. Ingen berättade för henne vad som kunde gå fel vid en förlossning och hon var alldeles ensam när den började. På förlossningens andra dag kallade man på en daya, en stödperson som traditionellt närvarar vid förlossningar. Efter fyra dagars plågsamt krystande fördes Najwa slutligen till det regionala sjukhuset. Men det var för sent; barnet var dödfött och Najwa hade utvecklat en fistel. Hennes man övergav henne och vägrade att ta emot henne efter förlossningen eftersom hon läckte urin. Lyckligtvis tog Najwas familj emot henne.

Tre månader senare begav hon sig iväg på en mödosam resa genom öknen till Karthoum, där en av Sudans få fistelmottagningar finns. Men skadorna hon hade ådragit sig under förlossningen var så allvarliga att den första operationen inte kunde åtgärda problemet. Det tog flera år innan Najwa hade råd att göra resan till Karthoum igen. Efter en lyckad operation kunde hon nu återvända hem, men hon tänker inte gifta om sig. Istället ska hon hjälpa sin bror och hans fru med deras barn.

Flor 17 år, San Salvador

”Jag jobbar 13 timmar varje dag som hushållsarbeterska. Jag börjar klockan halv fem på morgonen och det är ett tungt jobb. På morgonen ger jag mjölk till barnet, sedan gör jag frukost, stryker, tvättar och sopar.”
Flor får ungefär 26 dollar i månaden för sitt arbete. Eftersom hon är den enda arbeterskan i hushållet, som består av fyra vuxna och ett treårigt barn, har hon också ansvaret för att laga lunch, middag och mellanmål samtidigt som hon passar barnet.
”Ibland äter jag själv, men ofta har jag för mycket att göra.”
När arbetsdagen är slut går hon till kvällsskolan för undervisning i 5:e klass. ”Ibland när jag kommer till skolan är jag jättetrött eftersom jag stiger upp kl. 2 på morgonen.”
När hon stigit upp måste hon gå en kilometer längs en farlig väg för att kunna ta en minibuss till jobbet: ”Klockan två på morgonen är där gäng ute på gatorna där jag bor. I morse var det ett gäng som försökte råna mig. Jag får aldrig någon vila. Om jag sitter ner under dagen, måste jag arbeta under tiden. Jag har en dag ledigt i månaden.”

Shazia, gymnasieelev i Mansehra, Pakistan

”Flickorna i vår by hade ingen möjlighet till utbildning efter högstadiet (åttonde klass). Man lade ingen vikt vid flickors utbildning. De som hade pengar skickade sina döttrar till privatskolor, men de fattiga hade ingen möjlighet att göra det. Eftersom det inte finns något statligt gymnasium för flickor i vårt område så får en stor andel flickor sluta skolan efter åttonde klass. Sedan en byskola öppnade i vår by har alla flickor från de fattiga familjerna också börjat gå i skolan. Jag har själv fått börja i nian efter att ha väntat i fyra år sedan jag slutade åttan. Min familj hade inga pengar så jag fick stanna hemma hela den tiden… Det finns tjugo flickor i byn som aldrig hade fått börja gymnasiet om vi inte hade fått en byskola”