Att återvända hem utblottad en stor utmaning för många pakistanier

I början av september besökte Charlotte Strong, press- och kommunikationschef för Plans Australienkontor, Muzaffargarh-distriktet i södra Punjab där vattnet äntligen börjat rinna undan och uppskattningsvis 1,2 miljoner försöka återvända hem.

Fler än två miljoner människor har evakuerats från detta område sedan översvämningen slog till i slutet av juli. Nu börjar folk återvända hem trots att de i många fall knappt har något att återvända till. Charlotte Strong berättar:

Vi är på väg för att besöka Nadia* och hennes familj som nu har återvänt till sin by som de tvingades fly från för några veckor sedan. På väg dit passerar vi familjer som bor längs med vägarna under provisoriska tält av plastpresenningar, vass och kvistar – vad de än har hittat att bygga med. Somliga ligger på söndriga mattor utan skydd i den infernaliska hettan med flugorna surrandes frenetiskt kring dem. Alla ser helt utmattade ut. De här människorna har varit hemlösa i upp till sex veckor och några av dem har bokstavligen ingenting att äta. Jag undrar hur de ska klara av den långa resan hem igen och att hantera förödelsen som där väntar dem.

När vi stiger ur bilen slår en kraftig lukt av död mot mig: döda människor, döda djur och döda grödor. Vi hoppar mellan lerpölar och nerfallna träd för att komma in på gården på Nadias egendom. Söndriga möbler ligger utspridda på gården som delvis täcks av ett tält där Nadias systers familj bor sedan deras hem helt har förstörts av det framforsande vattnet. Nadia hade mer tur. Hennes hus står kvar även om dörrarna numera hänger på trekvart och det luktar ruttet av fukt i de små rummen. Nadia pekar på en punkt halvvägs upp på dörrkarmen: ”Hit gick vattnet”, berättar hon.

Flydde mitt i natten

Nadia berättar hur hon och hennes storfamilj på 46 personer, varav de flesta barn, lyckades fly vattenmassorna.

”Vi hörde varningen om att vi måste evakuera klockan 1 på morgonen. Vi samlade ihop några saker men fick inte tillgång till något fordon. Klockan 4 på morgonen hade vattnet ännu inte kommit, så vi lagade mat att ta med på färden och sedan gick vi de tio kilometrarna till säker mark.”

De slog läger på ett fält dit vattnet inte nådde. En lokal hjälporganisation gav dem ett tält att bo i men eftersom det inte var ett flyktingläger var där ingen som delade ut mat och det fanns inte heller vatten eller sanitet. Efter tio olidliga dagar reste de vidare till närmsta stad där de lyckades hitta ett rum där de fick bo gratis. Där stannade de i 17 dagar tills ytterväggen till rummet rasade.

Skörden de skulle leva på under året är förstörd

När de äntligen kunde återvända hem hade det mesta av vattnet runnit undan. De dränerade gården som fortfarande låg under vatten genom att gräva kanaler till de närliggande fälten.

Nadia och hennes familj hade inte mycket att leva på innan översvämningen. De brukade jorden för husbehov – de levde på vad de själva odlade och djuren de ägde. Som de flesta i samma situation i området skördar Nadias familj varje år vete från arrenderad mark, skörden lagras sedan för husbehov fram till nästa skörd. Årets skörd från april har nu helt förstörts av översvämningen och de har inget kvar.

Små utsikter för inkomst under hösten

Under skördesäsongen i november skulle Nadia, hennes systrar och deras män hjälpa till att skörda sockerrör och andra grödor. Den lilla inkomsten från detta arbete brukar gå till kläder och skor till alla barnen, medicin och några få billiga köksattiraljer. Detta år blir det troligtvis ingen inkomst från arbete. Även om vissa grödor finns kvar har familjens skördeverktyg spolats bort, stulits eller förstörts. Och även om de skulle få nya verktyg har den lokala sockerkvarnen, där sockerrören behandlas och raffineras, gått sönder i översvämningen.

Barnen har fått skabb och ser undernärda ut. De har inte ätit ordentligt på över en månad. Flugor och mygg är en ständig plåga och ett hot mot deras hälsa. Nadia tittar på mig med tårar i ögonen:

“Grödorna är förstörda och all mat vi hade lagrat är förstörd. Den enda mat vi har nu är vad folk skänker oss. Vi behöver vatten också – vi har fyra stycken handpumpar på vår tomt, men vattnet är smutsigt och går inte längre att dricka. Dessutom behöver vi köpa mediciner till barnen.”

Skolan är barnens hopp

Trots hennes djupa oro för sina barns framtid skiner Nadia upp när jag frågar henne om barnens skolgång.
”Efter Eid”, förklarar hon, ”hoppas jag att vattnet har försvunnit och att barnen kan gå till skolan igen. Alla deras böcker har blivit förstörda eller försvunnit, men vi ska klara av det ändå.”

Nadias dotter tittar blygt på oss medan vi bläddrar i hennes vattenskadade läxböcker: prydliga bokstäver visar en vacker skrivstil på engelska. 

”Vi tänker på våra hästar, men barnen tänker bara på skolan” säger Nadia. ”De är oroliga för sina böcker och hemuppgifter som har kommit bort. De vill verkligen tillbaka till skolan.”

*Nadia heter egentligen något annat.

Bakgrund

Organisationer som Plan har arbetat i princip dygnet runt för att försöka nå alla som drabbats av översvämningarna i Pakistan. Utmaningarna har varit enorma. Över 1,8 miljoner hem har förstörts och över 20 miljoner människor har påverkats, varav många fortfarande väntar på stöd och assistans.

Men på många sätt ligger den största utmaning framför oss då olika delar av landet befinner sig i olika faser av katastrofen. Till exempel ligger nästan 12 procent av Sindh-provinsen fortfarande under vatten och nya översvämningar och evakueringar väntas. Samtidigt har vattnet i Punjab-provinsen börjat dra sig tillbaka och befolkningen börjat återvända hem.

Man kan tro att det värsta är över för dem som kan återvända hem, men den svåraste biten har bara börjat: att acceptera allt man har förlorat och orka ta sig an framtiden igen.

Ditt stöd behövs fortfarande

• Skänk ett bidrag via vår Gåvoshop
• Bli Katastroffadder
• SMS:a PAKISTAN till 72 910 och bidra med 50 kr

Läs mer om vårt arbete i Pakistan.