”Vi måste förbereda samhällen för torka”

Matbristen på Afrikas horn är den värsta på flera decennier och värst är situationen i södra Somalia där det råder svält. Även i Plans programländer Etiopien och Kenya är situationen allvarlig och Plans arbete fokuseras nu på att förse barn och ammande mödrar med mat och vatten.

Vid en första anblick verkar hon sova fridfullt men om man tittar närmare ser man att fem veckor gamla Kendi lider av hudinfektioner, hosta och influensa orsakade av akut undernäring. Hennes tillstånd påverkar hennes syn och andra sinnen och gör den tre kilo tunga bebisen apatisk. Kendis 31-åriga mor Ziporrah Mueni övergavs av sin man mitt under svälten. Hon har en föraning om att hon inte kommer att överleva.
– Jag kan inte amma längre. Ärligt talat, snart kommer jag antingen att dö eller förlora mitt barn. Jag svälter tillsammans med mina tre barn, varav två har tur nog att kunna äta en måltid om dagen i skolan, säger hon med en uppgiven gest.

– I skolan serverar de kokt majs vilket till och med min treåring måste tugga i sig för vi har ingen annan mat hemma. Ziporrah Mueni har kommit till läkarmottagningen i Kangonde, 60 kilometer öster om Nairobi. Enligt Dr. Gitonga som basar över verksamheten är en sjättedel av barnen som kommer dit underviktiga och behöver behandling mot ögon- och hudinfektioner.
– De befinner sig i olika stadier av allvarlig undernäring, och är för svaga för att gråta, leka eller reagera på stimulans. En del av dem skickar vi vidare till sjukhus för att de ska få dropp.

Av de åtta distrikt där Plan arbetar i Kenya är fyra drabbade av torka. Där fokuserar Plan på att förse skolor med mat och vatten eftersom det är det mest effektiva sättet att nå stora barngrupper. Plan stödjer även
sjukvårdsinrättningar, som till exempel mottagningen i Kangonde, och byar och samhällen i andra delar av landet med mat och vatten.

"Vi delar ut paket med majs, bönor och matolja"

I Plans programområden i Etiopien är problemen relativt små och Plan försöker i stället hjälpa hundratusentals människor i andra delar av landet. Arbetet handlar främst om att förse små barn och ammande mödrar med näringsrik mat och vatten samt skolbarn med skolmåltider.
– Vi delar ut paket med majs, bönor och matolja. För undernärda barn räcker inte det utan de får näringsberikade specialprodukter för att
återhämta sig, säger Gezahegn Kebede, chef för Plans regionkontor för
östra och södra Afrika.

De drabbade regionerna i Etiopien är glest befolkade av människor som främst livnär sig som boskapsskötare. Det innebär utmaningar för
hjälparbetet eftersom byarna ligger långt ifrån varandra och vattenbilarna ska färdas hundratals kilometer på dåliga vägar. Enligt Gezahegn Kebede förvärrades situationen i Kenya och Etiopien
i mitten av juni då flyktingströmmarna från Somalia ökade kraftigt.

30 procent är svårt undernärda

I större delen av södra Somalia råder nu svält. Det betyder att minst
30 procent av befolkningen är svårt undernärd och att fler än två
personer per 10 000 dör varje dag. Enligt FN har tiotusentals personer
redan dött, majoriteten av dem barn. Mathias Kruger, koordinatör för Sidas bistånd till Somalia, säger att det här är den allvarligaste matkrisen på Afrikas horn sedan 1980-talet.

Redan i januari stod det klart att det skulle bli kris men sedan dess har
siffrorna på antalet drabbade ökat flera gånger.
– I princip är det tre regn som har uteblivit eller blivit mindre än
genomsnittet. Situationen förvärras av att folk var sårbara på grund av
den långvariga konflikten. Särskilt boskapsskötare blir sårbara eftersom
deras rörelsefrihet begränsas.

När boskapen svälter eller dör förlorar många familjer sin köpkraft.
Samtidigt har torkan fått de lokala spannmålspriserna att stiga till
rekordnivåer. Stora flyktingströmmar går från södra Somalia till huvudstaden Mogadishu och grannländerna.
– Folk flyr till ställen där de tror att det finns ett socialt skyddsnät, där det finns läger och hjälporganisationer. Många mår otroligt dåligt längs vägen och många dör i armarna på sjukvårdspersonalen när de väl har kommit fram, säger Mathias Kruger.

Därför försöker hjälporganisationerna nu sätta upp posteringar längs
med vägen för att rädda dem. Men det finns områden dit hjälpen inte når. Det beror på att även om hjälporganisationerna är mobiliserade saknar de fortfarande hälften av de resurser som enligt FN behövs för att möta katastrofen.

"Vi måste satsa mer"

Gezahegn Kebede beklagar att situationen har blivit så allvarlig.
– Vi är alla snabba att reagera vid katastrofer, men det viktigaste är självklart att undvika eller minska omfattningen av katastroferna. Även om många hjälporganisationer, bland dem Plan, jobbar för att hjälpa människor till en hållbar försörjning får man inte in lika mycket pengar till det långsiktiga arbetet som till katastrofhjälp.
– Det är tyvärr den mänskliga naturen, vi är känslomänniskor och reagerar när vi ser sådana här situationer på tv. Men vi måste satsa mer
på att förbereda samhällen för torka.

Det förebyggande arbetet går bland annat ut på att öka kunskapen om hur man vårdar vattenresurser, vilka grödor som tål torka och hur man bäst lagrar spannmål.

Text: Anette Emanuelsson och Irimu Kihu/Plan