Gatorna i Ugandas huvudstad Kampala är långt ifrån säkra för unga tjejer, särskilt inte om kvällarna då de dåligt upplysta gatorna många gånger innebär fara. Risken att bli utsatt för mäns övergrepp, hot eller våld är stor. Faridah, 18 år, vägrar att låta rädslan styra hennes liv och kämpar tillsammans med andra unga tjejer för att göra sin stad säkrare.
Faridah bor i Kampalas slumområde med sin familj och sitt nyfödda barn. Varje kväll tar hon sig in till de mer centrala delarna av huvudstaden för att sälja pommes frites. Vägen till arbetet är ofta fylld av faror, berättar hon.
– Jag behöver bara gå omkring en kilometer, men jag möter hinder vid nästan varje gathörn. Ofta är det fulla taxichaufförer som trakasserar mig och försöker ta på mig, när jag vägrar kan de i stället bli väldigt aggressiva och skrika på mig i veckor.
Men den verkliga faran är egentligen närmare hemmet, menar Faridah, särskilt kring midnatt då hon är på väg hem från sitt jobb.
– Det är så mörkt. Jag måste passera övergivna hus, skrotade bilar och gå genom mörka gränder, det gör mig väldigt rädd.
Och hon har goda anledningar att vara rädd.
– För några veckor sedan hittade vi en kropp av en kvinna som blivit attackerad bara några meter från mitt hus. Jag har blivit överfallen flera gånger och för ungefär ett år sedan, när jag var gravid i fjärde månaden, var en vän och jag ute och promenerade när ett gäng knarklangare attackerade oss. Som tur var lyckades jag fly, men inte min vän. Hon blev våldtagen och dödades sedan i en gränd. Jag kan fortfarande höra hennes skrik, säger Faridah.
Efter allt våld hon blivit utsatt för och vittne till var hon fast besluten om att hon var tvungen att göra något. Med stöd av Plan International leder hon nu en grupp unga tjejer som arbetar för att göra gatorna säkrare.
– Vi går igenom vad som är problematiskt och försöker hitta olika lösningar. I den gränd där min vän blev attackerad finns det nu gatubelysning, säger Faridah.
Gruppen med unga tjejer har också hjälpt till att förbättra hygienen och stärka upp samhällets träbro över till fastlandet.
– Tidigare var det omöjligt för oss att ta oss över bron om det regnade för mycket. Då var vi tvungna att ta en ännu farligare omväg för att komma till skolan, till exempel. Många tjejer går inte i skolan när det regnar eftersom de är för rädda. Det gör dem ännu mer sårbara i det långa loppet, förklarar Faridah.
Tillsammans med de andra gruppmedlemmarna arbetar Faridah för att tjejerna ska ha mod att stå på sig och våga anmäla.
– Vi lär oss också att förutse faror. Vi undviker platser där ingen kan se eller höra oss och vi reser ensamma så lite som möjligt. Vi har också lärt oss hur vi ska anmäla till polisen om vi har blivit utsatta för övergrepp. Nyligen knuffade en man till mig och slog mig för att jag sa åt honom att lämna mig ifred. Jag anmälde honom till polisen, men innan jag fick lära mig hur jag skulle bära mig åt hade jag bara låtit honom hållas utan att säga något, säger Faridah.
Faridah är fortfarande rädd, men hon vägrar att låta rädslan ta överhanden. Med en beslutsam blick går hon på gatorna varje dag till sitt jobb med så mycket självförtroende att de flesta männen låter henne vara ifred. Hennes nya mantra som hon upprepar för sig själv och för andra som vill eller behöver höra det är: Jag är Faridah. Alla måste respektera mig.
