För rohingyatjejer som flytt Myanmar har tillvaron vänts upp och ned. I Kutupalonglägret i Bangladesh har nästan en miljon människor tvingats anpassa sig till ett liv med nya förutsättningar, och för just unga tjejer innebär det särskilda svårigheter. För många spelar vännerna en avgörande roll för att klara livet i lägret. Det gör det lättare att hålla hoppet och drömmarna vid liv.

Många av flickorna i lägret såg sina hem brinna ner innan de tvingades fly det extrema våldet mot rohingyer i Myanmar. Omtanken från andra tjejer och den bangladeshiska lokalbefolkningen betyder mycket, berättar tolvåriga Afo Unsrr. Hon är en av dem som välkomnar nya tjejer till lägret tillsammans med jämnåriga Roshida och Sayeka.
– De var så snälla mot mig när jag kom, säger Roshida. Eftersom jag var ny i lägret visste jag inte hur man skaffade mat här, så de delade sin mat med mig.

Tasmin Ara, Mustakima, Nur Akter och Showka Atu har varit när vänner sen augusti 2017.
– Vi äter varenda måltid tillsammans, berättar Tasmin Ara.

Flickorna stöter på många hinder för att röra sig fritt i lägren. Ett är kravet att täcka sig.

– Vi känner oss blyga utan hijab, berättar Tasmin Ara. Det finns ett stort tryck från folk omkring oss. Ingen av oss äger en hijab just nu, men ibland kan våra vänner hjälpa oss.

I kaoset som uppstod när många tvingades fly till Bangladesh, splittrades många familjer och vänner.
Trettonåriga Mohesena, har fått nya kompisar som Nur Hasina, tolv år, och Samira, elva år, men kan inte glömma de hon förlorade under våldsamheterna.

– Jag saknar mina kompisar där hemma, säger hon.

Vänskap är livsviktigt i humanitära kriser. Plan Internationals forskning visar att flickor som har ett starkt nätverk av jämnåriga kompisar klarar krissituationer mycket bättre än de utan. Trots det finns det få platser och möjligheter i lägren där flickor kan träffas och lära känna varandra. Det finns ett begränsat antal skolor, lärocenter och barnsäkra platser i lägren men dit kan enbart de som kan röra sig fritt ta sig, vilket många flickor inte tillåts göra. De flickor som får lämna sina tält går inte långt, och de får absolut inte röra sig på egen hand då det inte anses säkert.

Bibi Jan är tretton år och berättar att det är lätt att få nya kompisar på utbildningscentret. Hon är den enda av sina vänner som fått fortsätta med sin utbildning, även om kompisarna Ruhima, Gulsan och Minara gärna hade velat det.

– Vi får inte gå någonstans själva, berättar Minara Begum, 15 år.

Trots flickornas uppenbara förmåga att anpassa sig till och hantera Rohingyakrisen, är deras framtid oviss. I en studie av Plan International uppgav tre av fyra rohingyaflickor på flykt att de helt saknar makt över sina liv. Många flickor förblir isolerade i sina tält. Plan International arbetar i lägren med att försöka nå flickor och erbjuda ungdomarna aktiviteter och utbildning. Vi arbetar även med att återförena barn med sina familjer.