Tolvåriga Soe och hans kompis Khin tillhör minoritetsgruppen rohingya. De spelar fotboll med några andra killar på grusplanen utanför skolan som består av en liten trälänga med två klassrum. Men det har varit si och så med verksamheten här i många år. I Myanmar är majoriteten av befolkningen buddister och många vittnar om att det är svårt att få lärare till muslimska byar.

– Jag slutade skolan när jag var nio eller tio år. Jag ville gå i den statliga skolan, men det kom aldrig någon lärare så vi blev tvungna att sluta. Jag har bara gått ett år, säger Soe.

Nu går de båda två dagligen till Plan Internationals ungdomscenter för att lära sig läsa, skriva och räkna. Under lektionerna brukar de också prata om hur alla människor är lika mycket värda och diskutera hur relationer kan bli bättre, berättar pojkarna. På frågan om de kan leka med barn från andra religioner svarar Khin att visst kan de det.

– Vi spelar fotboll tillsammans med de buddistiska barnen. Ingen retar eller diskriminerar någon annan. Vi träffades på en grusplan och så bestämde vi oss helt enkelt för att spela ihop, säger han.

Pojkarna verkar vara ett av få exempel på lek över religionsgränserna och många barn ser det istället som helt omöjligt. Men kanske är det precis så här det börjar.

Engagerade ungdomsledare

En flod är den enda vägen från närmsta stad till den lilla byn. På ena sidan det bruna vattnet syns lummiga skogsbeklädda berg, på andra sidan torra fält. När regnsäsongen drar igång på allvar kommer de att vara fulla av ris och flera av byarna här runtom kommer att drabbas av översvämningar. Längs kanten badar vattenbufflar, här och där plaskar små barn medan deras mammor hämtar vatten eller tvättar kläder.

En brant strandbank leder upp till byn. Mellan husen går en smal grusväg, men här syns inga bilar, bara en och annan motorcykel. I utkanten står Plan Internationals ungdomscenter. Byggnaden är ännu inte färdig, men det är inget som har stoppat varken barn eller ungdomsledare. Phyu är 20 år och en av de ungdomar som sedan några månader tillbaka har fått utbildning av Plan International för att bli ungdomsledare. Två utbildningspass om dagen med grundläggande läs- och skrivkunnighet och matematik håller hon och de andra ledarna. Det är stor uppslutning bland barnen, få har haft tillgång till någon längre utbildning tidigare.

– De flesta här är väldigt fattiga och har låg utbildningsnivå. Vi har problem med reserestriktioner från politikerna. Få får möjlighet att gå i skolan och även om en mamma ska föda får hon inte åka till sjukhuset, säger ungdomsledaren Phyu.

Myndigheternas reserestriktioner ger rohingyer rätt att röra sig mellan muslimska byar, men inte att passera buddistiska. Så har det varit sedan 2012 år. För att de ska få resa längre krävs tillstånd, men inte ens i akuta situationer är det säkert att dessa beviljas. Det innebär att stora delar av den muslimska delen av befolkningen inte har tillgång till sjukvård, utbildning eller arbete. Restriktionerna innebär också att människor från olika religioner sällan möts och många vittnar om en rädsla för de andra och ser ingen möjlighet till ett liv sida vid sida i fred. För att möta både de akuta behoven av utbildning, och för att tillsammans med barnen ta små steg mot ett fredligt samhälle där alla människors rättigheter respekteras, har Plan International Sverige startat upp ett nytt program. I både muslimska och buddistiska byar får barnen utbildning som ger dem nödvändiga kunskaper som att läsa, skriva och räkna.

– Barnen kan inte prata majoritetsspråket burmesiska, så de har begränsade möjligheter att kommunicera med andra. De har låg kunskap om matematik också, de förstår inte ens siffrorna på pengarna och skulle lätt kunna bli lurade, säger Phyu.

Förutom att läsa, skriva och räkna ingår också en slags utbildning i livskunskap. Det handlar om att få förståelse för mänskliga rättigheter, för andra människor och för konsekvenser av sina handlingar. Än så länge handlar diskussionerna om att barnen ska hitta likheter inom gruppen. Vad tycker de om att äta? Vilka färger gillar de? Phyu förklarar att de diskuterar och lyfter vad de har gemensamt. Så småningom kan övningarna vidgas utanför byn och den egna religionen.

Steg för steg mot fredsbyggande

Monika Kolomaznikova är konfliktspecialist på Plan International Myanmar och understryker vikten av att arbeta långsamt och metodiskt.

– Det är bra att starta diskussionerna i en miljö barnen känner igen och kan relatera till. De lär sig hantera konflikter i det lilla: inom sig själva, familjen, klassen eller byn och sedan kan man bredda perspektiven, säger hon.

Det får aldrig kännas pressande för ungdomarna, betonar Monika Kolomaznikova. Det måste finnas en vilja och ett säkert sätt att länka ihop människor från olika religioner.

– Jag tror att det framförallt handlar om att förändra ett tankesätt. Att se att andra människor också har tankar och känslor och skapa förståelse för det. Därefter kan vi hitta möjligheter för interaktion, som sport, lek, sjukvård eller handel.

*Namnen är fingerade (gäller ej Plan Internationals anställda)