Bli Planfadder

Öppettider Givarservice

Måndag–torsdag kl. 9–20, fredagar kl. 9–16.
Lunchstängt alla dagar kl. 12–13.
Obs! Måndag 10 december stänger vi telefonerna kl 16 p.g.a. servicearbete och öppnar som vanligt kl 9 igen på tisdagen.



Box 92150, 120 08 STOCKHOLM
Org.nr. 802404-9150
ID ideell organisation: 802404-9150

Jag var en barnbrud

Sadia* från Bangladesh giftes bort när hon var 14 år gammal. Här är hennes berättelse.

Ge plats åt Sadias röst i dina sociala medier:

 
   

Här hittar du fler röster

Jag heter Sadia* och jag giftes bort som barn. Jag är nu 16 år gammal. Jag har i hela mitt liv bott i en liten by utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka. Jag vill berätta min livshistoria eftersom jag vill vara med i kampen mot barnäktenskap.

Jag giftes bort när jag var 14 år gammal. Sumon, min man, är fyra år äldre. Tillsammans har vi Habiba, en liten flicka på åtta månader. Min man är jordbrukare och flyttade till byn tillsammans med sin familj för ett par år sedan. Vi bor med resten av hans släkt i deras hem som består av fyra små hus som ligger på en liten gård. Kring husen breder risfälten ut sig. Jag kände inte min man innan jag gifte mig med honom, vi hade inte ens träffats. Jag har dock tur som har min gamla familj i närheten.

ATT SLUTA I SKOLAN

Jag var duktig i skolan och tyckte om att lära mig nya saker. I årskurs åtta så förklarade mina föräldrar plötsligt att jag var tvungen att hoppa av skolan. Jag hade bara två år kvar av min skolgång och ville absolut inte hoppa av! Jag älskade att gå i skolan i allmänhet och mitt favoritämne matematik i synnerhet. Jag hade alltid gillat att gå i skolan, det var något speciellt med att sitta samlade i ett klassrum för att lära. Tidigare drömde jag om att bli lärarinna så att jag kunde ge andra möjligheten att lära.

Att behöva sitta inomhus och se mina vänner gå till skolan var hemskt men jag sa ingenting, klagade inte och gjorde som mina föräldrar ville.

ATT GIFTAS BORT

Fyra, fem dagar efter det att jag hade hoppat av skolan så berättade min farmor vad som egentligen försiggick. Jag blev chockad och helt förfärad. Gifta sig? Jag? Men jag sade inget till min farmor.

Mina vänner lekte utanför huset. Allt jag kunde tänka på var hur det nu var slutlekt för min del. Från och med nu förväntades jag att arbeta hårt med att ta hand om en familj. Det var en dyster framtid. Medan mina vänner sprang omkring och skrattade så skulle jag, som var så ung, tvingas oroa mig över att vara ansvarig för ett hem.

Jag var väldigt rädd och nervös över att inte veta vad som väntade mig. Särskilt nervös var jag inför mina svärföräldrar. Hur skulle min relation till dem bli och vad skulle förväntas av mig?

Jag träffade inte min man förrän på vårt bröllop, men det sades mig att han var en bra man. Han hade ett jobb och var inte en av de där som bara hänger omkring hela dagen utan att göra någonting. Den kännedomen gjorde det egentligen inte lättare för mig, allt jag kunde tänka på var att jag var på väg att förlora min frihet. Under tiden fram till bröllopet så satt jag hemma i min egen lilla bubbla och grät.

Några av grannarna som hörde min gråt sa till mig att sluta. De menade att en ung kvinnas rum inte är hos henne fader och att jag borde göra vad som förväntades av mig och respektera dem som hade fattat beslutet åt mig.

Jag hade dålig kännedom om vad som förväntades av en brud. Min farmor som också giftes bort tidigt, förmodligen ännu tidigare än mig, försökte att hjälpa mig. Hon berättade att jag skulle ansvara för hushållet och ta hand om min man och hans familj. Hon berättade också kort om vad som skulle hända på själva bröllopsdagen.

MIN BRÖLLOPSDAG

Sex dagar senare var jag gift. Under ceremonin tvättades och kläddes jag och mintlöv placerades i min mun. Gästerna dansade, men jag stod bara där. ”Vem är jag nu?” frågade jag mig själv. Ett armband och en traditionell näsring gavs till mig. När jag officiellt var en gift kvinna så brast jag i gråt.
Under bröllopet var alla upptagna med att förbereda maten för den stora festen. Det var viktigt att maten var perfekt eftersom brudgummens familj skulle serveras.

Under festen, medan de åt, fördes jag och min man in i huset för den formella delen av bröllopet. Vi satt bredvid varandra på sängen och fick ris och mjölk att äta. Det här var den första gången jag fick se honom. Min blick vandrade över till honom och jag undrade om jag skulle leva upp till hans förväntningar.

Vi sade ingenting till varandra. Den första gången vi var ensamma med varandra var under bröllopsnatten. Det första han sade till mig var att jag skulle sluta gråta.

SEX FÖR FÖRSTA GÅNGEN

Vi gjorde vad som förväntas av ett nygift muslimskt par. Jag tvättade hans fötter. Han gjorde Salām, en traditionell religiös hälsning och vi satt på sängen och bad tillsammans, sedan somnade jag in.

Efterföljande natt så hade han sex med mig för första gången. När jag vaknade upp morgonen efter så mådde jag fruktansvärt. Jag tog en lång dusch. Jag grät när jag tänkte på hur resten av mitt liv skulle se ut. Jag sörjde min förlorade frihet och det liv jag fram tills nu hade kunnat leva.

GRAVIDITETEN

På den här tiden så kände jag inte alls till hur en kvinna blir gravid. Jag förstod ingenting när jag ett par månader senare inte fick mens. Jag berättade för min syster som satte mig ned och berättade för mig om hur det är att vara gravid och vad det innebar. Jag återfick senare min mens, åtminstone en gång. Två månader senare upphörde den igen och jag började känna mig väldigt sjuk. Jag blev yr, kräktes hela tiden och kunde inte äta. Min farmor gav mig pengar så att jag kunde ta mig till sjukhuset. Där fick jag veta att jag var gravid i fjärde månaden.

Jag kände mig helt hjälplös, hur kunde jag vara gravid? Jag var bara ett barn. Jag hade ingen aning om hur man tar hand om ett barn, varför skulle jag göra det här? Vad händer om jag inte älskar mitt barn tillräckligt mycket? Många gånger under den här perioden fick jag rådfråga min syster. Det var svårt och mina tankar snurrade runt och runt.

Jag hade en jobbig graviditet och var ständigt sjuk med svåra värkar. Smärtan var hemsk och jag tvingades spendera en förmögenhet på läkarbesök. Det var tur att jag klarade av att ta mig till doktorn. Jag kände mig så svag.

Mot slutet av graviditeten slutade barnet att röra sig. När jag inte hade känt något livstecken från barnet på två dagar så tog min mor med mig till sjukhuset. Väl där fick jag en smärre chock, det visade sig att det inte fanns något fostervatten kvar. Jag fick förklarat för mig att varken jag eller barnet skulle överleva om jag valde att föda hemma. Det var riktigt läskigt att få höra.

Verkligenheten var brutal.

När jag berättade för min man att både jag och vårt barn riskerade att dö så blev han mycket orolig. Han sade att han inte ville förlora oss och tog oss till sjukhuset. Vi fick förklarat för oss att det fanns en risk att bara en av oss skulle överleva. Tankarna slet mitt huvud i stycken. Det finns ingen poäng för ett barn att leva utan sin mamma och ingen poäng för mig att leva utan mitt barn. Jag sade till doktorn att det i så fall vore bäst om gud tog oss bägge två. Habiba föddes med kejsarsnitt senare samma dag. Både jag och min dotter överlevde.

FRAMTIDEN

När någon frågar mig om mina framtidsutsikter, så tänker jag att det här är mitt liv nu. Jag har mina plikter som fru och mamma. Jag har vant mig vid mitt nya liv och har en ny familj som jag bryr mig om. Jag oroar mig dock mycket – över pengar, min man, mitt barn och mina sysslor men mest av allt oroar jag mig för att min dotter också ska behöva giftas bort som barn.

Jag hoppas att jag som mamma kan påverka min dotters livsöde så att hon inte tvingas gå igenom det jag själv har fått uppleva. Jag vill sprida budskapet att barngiftemål måste stoppas och informera om följderna för unga brudar. Jag kunde mycket väl ha dött när jag födde min dotter. Ingen förtjänar att gå igenom det jag har fått genomlida. Fäder behöver informeras så att de inte gifter bort sina döttrar för tidigt. Därför vill jag dela med mig av min historia.

Om jag har någon framtidsdröm så är det att en dag bli en respekterad vuxen i mitt samhälle. Jag hoppas att vi ta oss ur fattigdomen och leva ett gott liv.

Att gå färdigt i skolan? Den drömmen sedan länge förbi.

*Flickans namn har ändrats för att skydda hennes identitet.