“Jag tycker om att gå i skolan, jag vill inte missa en enda lektion. Jag gillar kemi, fysik, matte och engelska. Jag vill bli sjuksköterska eller jobba på apotek. Tidigare ville jag bli läkare, men det kräver höga betyg och ibland har jag så svårt för att koncenterera mig. Jag tycker för mycket om att skoja med mina vänner, så jag tror inte jag kan bli läkare.
Jag har gått Plan Internationals utbildning för att bli kamratstödjare som utbildar andra om HBTQI-frågor och jag har varit med i många aktiviteter. I min klass gjorde vi skyltar där vi skrev budskap om HBTQI-rättigheter och könsbaserat våld. Sedan gick vi parad längs sjön i stan. En man frågade oss vad vi gjorde och vi berättade att vi marscherade för HBTQI-rättigheter. Han visste inte vad det var så då berättade vi.
Jag dejtar tjejer. Efter att jag gått Plan Internationals utbildning kände jag att jag ville berätta det för min familj – vi lever ju ändå tillsammans. Jag var väldigt nervös när jag skulle berätta för min mormor som jag bor hos. Jag ringde faktiskt mamma och frågade henne om råd, hon sa: ‘Om det får dig att må bättre så berätta.’ När jag berättade sa mormor: ‘Det spelar ingen roll, jag älskar dig oavsett detta.’ Jag blev så glad! Jag är så tacksam och älskar mormor så mycket.
Jag tror att jag har haft stor nytta av det här projektet. Jag visste inte ens själv vad HBTQI var innan jag gick med. Förut visste jag inte vad jag skulle svara när jag fick frågor som: ‘Varför dejtar du tjejer, det är mycket bättre med killar?’ Men nu kan jag svara att det inte är något fel med det.
Alla lärare har också gått Plan Internationals utbildning och de använder sig av vad de lärt sig i sin undervisning och diskuterar de här frågorna för att förebygga våld mot HBTQI-personer. Lärarna säger saker som: ‘De är sig själva och de är födda så, det är inget de själva valt.’
Tidigare fanns det en kille på skolan som ofta provocerade min vän som är transperson. En av lärarna var också alltid på gruppen av transtjejer och sa åt dem att sluta prata så högt och att de skulle tvätta bort sminket. Men efter det här projektet håller den där killen inte på längre och läraren har blivit mer förstående. Jag känner mig glad för mina vänners skull, men jag tror fortfarande att vi behöver arbeta för att förändra attityden i många familjer. Vissa av mina vänner har familjer som inte accepterar dem. De kan vara sig själva i skolan, men när de kommer hem förväntar sig deras familjer att de ska vara maskulina.
Jag tycker att det här projektet är jättebra för att det skapar förståelse bland människor som inte har förstått HBTQI. Jag vill bara att det ska växa så att föräldrar och hela samhället accepterar oss så att alla kan känna sig säkra, oavsett var de befinner sig.”
