I byn Hauteas Barat, sex timmars resa längs slingriga bergsvägar från provinshuvudstaden Kupang på ön Timor, saknar de flesta både el och rinnande vatten. Nusa Tenggara-provinsen hör till de delar Indonesien som ligger längst från huvudstaden Jakarta och traditionellt har fattigdomen varit större här än i många andra delar av landet.

Många familjer försörjer sig genom att odla majs och annat på små åkrar längs bergssluttningarna och inte sällan är vardagen en ständig kamp för få maten att räcka till.

Men nu börjar det också hända allt mer.

I provinshuvudstaden Kupang är trafiken tät. Mopeder och lätta motorcyklar kommer som i svärmar. De flesta verkar nya: ekonomi växer, även om många säkert köpts på avbetalning så visar de att människor i området snabbt får det bättre.

Mopederna blir också allt fler på landsbygden. Längs vägarna dyker det upp små stånd som säljer en lätt gul, genomskinlig vätska i glasflaskor som prydligt står uppställda på hyllor täckta av en bit tyg, eller av ett plåttak. Men det som säljs är inte honung, utan bensin: här ute finns inga mackar så därför är det en lönsam affär att köpa bensin och sedan sälja den vidare litervis. Och ju längre vi kommer från närmaste stad, desto dyrare blir också priset på bensinen.

Men när man frågar människorna i byarna om vad de tycker är viktigast, så blir svaret inte i första hand mopeder eller rinnande vatten, utan bra skolor och utbildning! Allt fler föräldrar vill också att deras barn ska gå i förskolan.

Men det handlar inte bara om att barnen ska lära sig mer genom leken. Lika viktigt är att vi vuxna blir bättre på att förstå barnen, menar Youlita som driver förskolan i byn Hauteas Barat.

Det började med att Youlita, som inte själv har några barn, kände att hon ville göra något för barnen i byn. Som ung hade hon drömt om att bli lärare, men pengarna familjen hade räckte inte till för att hon skulle kunna få studera.

– Jag öppnade förskolan 2004, alldeles i närheten av det hus där jag bor, och jag fick hjälp av flera andra mammor som engagerade sig frivilligt. I början var det väldigt enkelt, ännu mindre än det lilla hus vi har nu, men steg för steg har vi byggt upp det hela, berättar Youlita.

Efter ett år fick förskolan stöd från Plan och tack vara det kunde man anställda en utbildad förskollärare. Plan har också varit med om att finansiera vidareutbildning för förskolans volontärer. I dag är förskolan gratis och den har plats för ett drygt 40-tal barn som kommer vid sju på morgonen och går hem strax före lunch. Begränsningen för många föräldrar är att de måste ha möjlighet att hämta och lämna sina barn, något som inte är helt enkelt om familjen bor flera kilometer bort och befinner sig ute på fälten större delen av dagen.

För Yulita som är föreståndare (och fortfarande huvudsakligen volontär) handlar förskolan inte så mycket om att förbereda barnen för grundskolan, som om att stimulera deras utveckling:

– Vi försöker inte få barnen att lära sig läsa tidigt. Det viktigaste är att genom leken stimulera till ökat lärande. För om barnen tycker att leken är rolig så kommer de också att lära sig många nya saker.

Mammorna är förstås i majoritet bland de föräldrar som kommer hit, men en av männen är Joseph som är gift med Yulita som startade förskolan. Joseph är här för att hämta Eyvin som hans brorsbarn och som sedan flera år tillbaka bor hos honom och Yulita.

– Det är min dröm att ha barn och jag älskar att vara tillsammans med Eyvin. Genom att vara med här på förskolan har jag lärt mig prata och kommunicera med honom på ett sätt som jag annars inte skulle ha kunnat göra. Det är faktiskt jag som lär mig väldigt mycket!

Joseph är snickare och jobbar hemifrån, vilket gör att han kan anpassa sin tid för Eyvin som också ofta är med när Joseph jobbar. Just detta med att ha tid för barn tycker Joseph är oerhört viktigt.

Men vad säger då de andra männen, skrattar de inte åt hans ”mammiga” sätt?
– Jag bryr mig faktiskt inte om vad andra säger. Jag gör precis som jag vill! svarar han bestämt.

Det krävs en by för att fostra ett barn

Diskussionen har precis kommit igång på allvar när det plötsligt dyker upp tre personer i uniformsliknande kläder. Jag tänker att de kanske kommer att säga att vi inte har tillstånd att hålla mötet, men det visar sig tvärtom att de jobbar på det som närmaste motsvarar kommundelskontoret och att de är starkt engagerade i barns rättigheter. Benjamin Otu, som är den lokale administrative chefen, berättar om hur synen på barnen förändrats i hans distrikt:

– Tidigare slog föräldrarna ofta barnen med en rottingkäpp, men sedan vi började ta upp det är med barns rättigheter har det förändrats, konstaterar han.

Men helt lätt är det inte att bryta gamla mönster. Det verkar finnas en seglivad indonesisk version av det gamla talesättet ”Den Gud älskar agar han”. Men sedan några år tillbaka har allt fler föräldrar börjat tänka om. Våldet mot barnen leder till att barnen själva sen använder våld mot andra och sedan fortplantar det sig genom samhället, menar flera av föräldrarna. Nu vill man i distriktet bryta detta och skapa ett barnvänligt samhälle.

– En del i omgivningen tyckte att det inte var lärarens fel, utan mitt, eftersom jag inte hållit ordning på min son. Men det håller jag inte med om, säger Rinche Sele bestämt. Men, tillägger hon, det samtal som vi hade efteråt var nog bra också för min son.

Så är mötet över och alla strömmar ut på gården. Efteråt står distriktschefen, lärare och mamman och pratar lite med varandra. De är först lite obekväma, men så lättar det upp och jag tar en bild när de skakar hand med varandra, alla tre. I det ögonblicket känns det som att detta blivit en historia som kommer att berättas många gånger om i framtiden.

Efteråt samlas alla för en gruppbild – och för att hälsa till alla faddrar:
– Hej Sverige!

Text och foto: David Isaksson