I länderna Niger, Nigeria, Tchad och Kamerun pågår just nu en omfattande kris orsakad av terroristgruppen Boko Haram. Miljontals människor har tvingats fly sina hem i länderna som tillsammans kallas Lake Tchad-regionen.
Grace*, 40, vet inte var hennes son är. För två år sedan attackerade Boko Haram hennes by i norra Nigeria och kidnappade hela familjen.
Det var tidigt på morgonen när den milda morgonluften plötsligt började ljuda av maskineld och skriken från Graces grannar.
– De satte eld på våra hus, våra matförråd med jordnötter, majs, ris och bönor. Till och med maten till vår boskap, berättar hon.
Några av grannarna lyckades fly, men Grace som vid tillfället var gravid i åttonde månaden, insåg snabbt att hon var chanslös. Hon fångades precis utanför dörren. Hennes make och tolvåriga son blev också tillfångatagna.
– De band händerna bakom ryggen på min man och min son och tvingade oss ombord på en lastbil. Vi kördes en lång stund tills vi kom till en stor, dubbelt inhägnad gård. Där blev vi åtskilda. Pojkarna och männen blev bortförda. Dagen efter förklarade de för oss att vi måste acceptera vårt öde och att motstånd straffades med döden.
Ensam och höggravid hade Grace inget annat val än att göra som hennes kidnappare befallde. Tanken på att fly verkade helt omöjlig. Hon berättar att hon inte minns mycket från sin fångenskap mer än att hon blev slagen, tvingades städa och laga mat men själv inte fick äta sig mätt. Hon oroade sig för babyn i magen. Men en kväll förändrades situationen.
– En kväll när jag skulle till toaletten såg jag att grinden till gården var öppen. Jag visste att detta var min enda chans att fly. Det var snart dags för mig att föda och om jag inte flydde innan förlossningen skulle jag kanske aldrig få en chans igen, berättar Grace.
– Jag sprang genom grinden och trots att jag var höggravid klättrade jag över det yttre stängslet och sprang in i skogen. Jag visste inte var jag befann mig. Men jag fortsatte hela natten, i skydd av mörkret, tills jag efter många timmar nådde en by. Dagen efter kunde jag påbörja färden hem.
Nu har det gått två år sedan Grace flydde från Boko Haram. Hon har återförenats med sin man, som också lyckats fly. Men de vet inte var deras son är eller om han fortfarande är i livet. De är inte ensamma om att ha förlorat ett barn till terroristgruppen i sitt samhälle. Där Grace och hennes man bor känner alla ett barn som kidnappats och historierna om barnsoldater och barnbrudar i Boko Harams tjänst är alltför närvarande. Alltför vanliga.
En ung kvinna som själv var nära att gå ett öde till mötes som fånge hos Boko Haram var Sarah*, som kidnappades när hon var 18 år.
Sarah och hennes styvmamma arbetade på fältet när Boko Haram kom. Det hade pågått räder i området och de visste att det var riskfyllt att vara ute på fältet men de hade inget val. Mat var redan en bristvara och om de inte tog hand om sin skörd skulle de inte ha något att äta under året.
Hon minns inte att hon såg dem anlända. Allt hon minns är hur hennes kidnappare släpar henne till en lastbil där hon tillsammans med sin styvmamma och andra kvinnor från området samlats. De kördes norrut, till en inhägnad gård. Beväpnade män skrek åt dem att uppge sina namn. Det var då Sarah fick en idé som skulle rädda hennes liv. När det var hennes tur svarade hon inte på tilltal. Hon stirrade bara blankt på dem.
– Min styvmamma förstod genast vad jag försökte åstadkomma, att jag försökte få dem att tro att jag hade en funktionsnedsättning. Hon svarade dem att jag hade träffats av blixten som liten och att jag hade blivit förändrad sedan dess.
Dagen efter, när de andra kvinnorna tvingades lära sig rutinerna som terroristgruppens nya slavar, lämnades Sarah och hennes mamma ifred. Deras fångvaktare var osäkra på hur de skulle hantera sin ovanliga fånge och de försökte reda ut det hela med styvmodern än en gång.
– Mamma höll sig till historien om att jag träffats av blixten. Hon sa att jag inte kunde prata, höra eller ens hålla efter min hygien. De blev synbart störda av detta och slutade med sina påtryckningar.
Sarah levde sig in i sin nya roll och började bete sig avvikande – hon vägrade äta, tvättade sig inte och uträttade sina behov fullt synligt för att äckla sina fångvaktare. Taktiken fungerade. När terroristgruppen rörde sig vidare lämnade de kvar Sarah och hennes styvmamma.
Fler än 17,4 miljoner människor på något sätt påverkade av Boko Haram i länderna runt Tchadsjön: Nigeria, Kamerun, Tchad och Niger**. Över två miljoner är på flykt och har förlorat sina hem och försörjningsmöjligheter. De humanitära behoven är omfattande.
Förutom de akuta behoven av mat och skydd har miljoner barn tvingats sluta skolan. Boko Haram, som översatt från hausa betyder ”västerländsk utbildning är förbjudet”, har bland annat riktat våld mot lärare, skolpersonal och studenter. I enbart Nigeria har runt 10,5 miljoner barn tvingats sluta skolan. 60 procent av dem är från den norra delen av landet där Boko Haram härjar. De flesta av de här barnen har aldrig ens fått möjlighet att börja skolan**.
För att möta de stora behoven öppnade Plan International två nya fältkontor i Adamawa och Borno, två delstater i norra Nigera. Insatserna fokuserar på barnsäkra platser, skydd av barn, psykosocialt stöd och yrkesutbildning för unga. Plan International koordinerar omfattande program och humanitära insatser i hela regionen kring Tchadsjön: Niger, Nigeria, Tchad och Kamerun.
Flickor och kvinnor som blivit utsatta för könsbaserat våld och övergrepp av terroristgruppen Boko Haram är väldigt stigmatiserade. Många vittnar om att de inte vågar återvända hem av rädsla för att uppfattas som att de vanärat familjen eller för att stämplas som terrorister själva eftersom Boko Haram använder sig av kvinnliga självmordsbombare.
En del av Plan Internationals arbete fokuserar därför på att ge stöd till flickor och kvinnor som stigmatiserats på grund av att de associeras med terroristgruppen.
*NAMNET ÄR ÄNDRAT FÖR ATT SKYDDA IDENTITETEN.
** SIFFRORNA ÄR FRÅN 2018
