Under den enorma hjälpinsats som följde tsunamin träffade Plan tusentals barn som förlorat hela eller delar av sin familj. Här berättar vi några av deras historier om hur livet ser ut tio år efter katastrofen.
Under den enorma hjälpinsats som följde tsunamin träffade Plan tusentals barn som förlorat hela eller delar av sin familj. Här berättar vi några av deras historier om hur livet ser ut tio år efter katastrofen.
Tsunamin år 2004 fick kusinerna Fitri, 24 år, och Ernanda, 13 år, att inse värdet av familjen när de tillsammans började bygga upp sina liv igen.
Fitri var 14 år när tsunamin drog in över hennes område i Aceh, Indonesien och förstörde allt i sin väg. Hennes kusin Ernanda var bara tre år. Under den tiden bodde Ernanda i en annan by med sina föräldrar. När flodvågen kom var Ernandas familj ute och gick. De blev översköljda av den enorma vågen – vilket fick förödande konsekvenser.
– Jag skiljdes från mina föräldrar. Det tog tre dagar innan min pappa hittade mig, säger Ernanda. Min mamma dog.
Efter tsunamin gifte Ernandas pappa om sig och flyttade till Fitris by så att hela familjen kunde vara närmare varandra. Ernanda har nu börjat i högstadiet.
– Jag är mycket gladare nu och känner mig trygg i vår by. Jag har många kompisar som jag kan leka med, säger han.
Fitri och hennes familj förlorade sitt hus och de mesta av sina ägodelar i tsunamin. Hon minns tydligt vad som hände den där söndagen den 26 december 2004.
– Efter att jordbävningen skakade vår by var jag orolig över vad som hände, så jag sökte upp en fiskare. Han sa ”Situationen är ovanlig. Någonting är annorlunda ”, berättar Fitri.
– På avstånd kunde jag se vågor som var lika höga som två palmer. Vågorna var helt svarta. Jag var så rädd.
Fitri gick hem för att berätta för sin familj vad hon sett och hört. I panik tog de vad de kunde och sökte skydd i bergen med resten av invånarna.
– Från bergen kunde jag se hur vågen var på väg. Den sköljde bort allt i sin väg. Två timmar efter tsunamin gick jag för att se vad jag kunde rädda och det enda jag såg var några fiskar och kycklingar som hade överlevt. Alla hus var förstörda.
Till skillnad från fallet med Ernanda, överlevde hela Fitris familj. Men det tog fyra dagar för Fitri att hitta sin pappa, som hade sökt skydd i ett kokosnötsträd. Fitri och hennes familj stannade i bergen under tre dagar innan de kunde flytta till ett tält där de fick hjälp av Plan.
En månad senare kunde Fitri återvända till skolan igen. Under månaden efter tsunamin gick Fitri med i en av Plans barngrupper, där barn kunde leka och få psykosocialt stöd för att kunde bearbeta vad som hade hänt.
Nu, tio år senare, är Fitri gift och har en sex månader gammal dotter, Rizka. Fitri är glad över att bo nära sin kusin Ernanda och kunna hjälpa honom med det hon kan. För Fitri betyder familjen väldigt mycket.
– Jag är glad att saker har återgått till det normala. Människor har hus nu, vår by har byggts upp och vi är en familj igen.
Surya var bara nio år när katastrofen var ett faktum. 12 av hans släktingar dog – inklusive hans mamma och pappa. Han minns det fortfarande väl och lever än i dag med konsekvenserna av den enorma flodvågen.
– När jag såg flodvågen växa gick jag hem och berättade för min familj. Min mamma, mina syskon och jag rusade mot inlandet. Efter en kilometer kom vågen ikapp oss, och vi alla separerades från varandra, berättar Surya.
– Jag var fast under vattnet en lång tid. Jag försökte andas, men det gick inte. Vart jag än tittade var det vatten och skräp. Plötsligt kände jag någonting slå till mot mitt ben väldigt hårt. Efter det kunde jag inte röra benet. När vattnet till slut hade spolats bort fick jag kämpa för att röra mig och jag släpade fram. Det började bli mörkt och jag var rädd, lägger han till.
Surya togs till ett sjukhus. En granne gick förbi och upptäckte honom.
– När han såg mig sa han att min storasyster fortfarande levde och att hon fanns i en by inte så långt därifrån. På dagen som jag opererade mitt ben, vaknande jag upp och såg att min syster satt i rummet. Då hade det gått en hel månad utan att jag hade sett henne, och jag började gråta av lycka, berättar Surya.
Surya återförenades äntligen med sin syster, och han bestämde sig för att lära sig att gå igen. Han bodde hos sin syster under en tid, men kände att huset var för litet, så han flyttade till ett större tält. Där mötte Surya personal från Plan och gick med i deras barngrupp för att få stöd och kunna leka. Senare började han på en internatskola.
I dag är Surya 19 år. Fortfarande oroar han sig ibland över sitt ben, men han har drömmar och en ambition att bli religionslärare. Efter att ha sett hur tsunamin förstörde hans hemstad och påverkade hela hans liv, känner han sig i dag trots allt positiv.
– Aceh är mycket bättre nu – det har verkligen utvecklats till en bra plats att leva på, säger han.
