Bli fadder

Telefontider givarservice:
Måndag–torsdag 10.00–15.00
Lunchstängt alla dagar 12.00–13.00

Box 92150, 120 63 STOCKHOLM
Org.nr. 802404-9150
ID ideell organisation: 802404-9150

Gift med en främling

Latifa, 15 år, giftes bort med en främmande man som var dubbelt så gammal. När hon födde deras dotter övergav han dem. Här är hennes historia.

Mitt namn är Latifa, jag är 15 år gammal och bor i Tanzania. Jag var tidigare gift med en nästan dubbel så gammal främling. Jag hoppas att jag, genom att dela med mig av min livshistoria, kan förhindra att andra flickor får gå igenom samma sak.

Låt mig börja från början. Vi var sex i min familj – min mamma, pappa, två bröder och min tre år äldre syster Marian. Vi bodde i ett litet tegelhus i höglanden kring staden Moshi i Tanzania. Min pappa arbetade med att tillverka små speglar som han sedan sålde på marknaden. Familjens inkomster räckte bara till två mål mat om dagen, frukost och lunch. Nästan varje kväll gick vi till sängs hungriga. Jag har främst glada minnen från min barndom. Jag minns hur jag och min syster lekte tillsammans, hur vi sprang nedför gatan och spelade boll.

STOLT ÖVER ATT FÅ GÅ I SKOLAN

Jag minns min första skoldag. Jag hade en ny skoluniform, en fin grön kjol, en vit blus och en tröja som matchade kjolen. Min mor flätade mitt hår och jag kände mig väldigt fin. Jag fick en skolväska, den var svart och visserligen inköpt i andra hand men jag var ändå väldigt stolt över den.

Jag älskade att gå i skolan, jag gillade speciellt naturvetenskap och fysik. Jag var duktig, fick bra betyg och drömde om att bli barnläkare. Varje gång jag gick förbi det stora sjukhuset i min hemstad föreställde jag mig själv där, i en vit rock, arbetandes med barn som drabbats av malaria och andra sjukdomar. Jag arbetade hårt, lyssnade på lärarna och gjorde mina läxor varje dag.

Jag hade goda vänner i skolan. Jag kommer speciellt ihåg Grace och Sharifa. Vi gick på samma lektioner och lekte under rasterna. Vi kastade boll med varandra och skrattade mycket. En dag, jag minns inte exakt när, började något förändras hemmavid. Pappa började komma hem sent på kvällarna, han var arg och slog ofta min mamma. Han slog inte oss barn men vi hörde när han slog mamma.

En dag, när jag gick i andra klass, flydde min mamma. Vi var nu ensamma. Tre år senare så gifte min pappa om sig. Min styvmor tyckte inte om mig, jag vet inte varför. Hon sade att hon älskade mig men vägrande ofta att ge mig mat när jag kom hem efter skolan och slog mig. Jag försökte berätta för min pappa men då blev min styvmor arg och hävdade att jag ljög. Ibland hjälpte mina grannar mig och gav mig mat. Livet var tufft, men när jag var i skolan var allt bra.

“PAPPA BERÄTTADE ALDRIG VARFÖR JAG MÅSTE GIFTA MIG, BARA ATT JAG VAR TVUNGEN”

Så kom dagen som skulle förändra allt. Jag hade börjat sjätte klass och var fast bestämd att fortsätta till högstadiet, precis som min syster Marian hade gjort. Hon hade fått bra betyg och pappa hade låtit henne börja på en internatskola en bit hemifrån. Kvar i hemmet fanns nu bara jag, min pappa och min styvmor.

Min pappa sade plötsligt till mig att inte gå till skolan nästföljande dag. Jag skulle, visade det sig, aldrig gå till skolan igen. Istället skulle jag bli bortgift till en man vid namn Salum. Pappa berättade att han var 35 år och att han hade betalat för att få gifta sig med mig. Jag var först helt tyst och förstod inte innebörden av vad de berättade. Jag minns att jag undrade vad det innebar att gifta sig. Jag gick fortfarande i skolan och var ännu bara ett barn. Jag sade till min pappa att jag aldrig hade träffat denne Salum och att jag vägrade att gifta mig med honom. Min pappa blev arg på mig och förklarade att allt redan var överenskommet. Salum hade betalat för mig och byns åldermän hade godkänt giftermålet. Jag fick inte fram ett ord utan grät istället i tystnad.

Ett par dagar senare gav min styvmor mig den klänning som jag skulle ha på mig när Salum skulle komma och hämta mig. Klänningen var fantastisk. Den var lila med paljetter och andra typer av utsmyckningar. Min styvmor försökte förklara för mig vad en man förväntar sig av den kvinna han gifter sig med. Jag förstod inte det hon försökte förklara.

Veckan innan jag skulle tas från mitt hem grät jag hela tiden. Jag minns att jag tänkte att min pappa inte älskade mig såsom han älskade Marian. Hon fick ju fortfarande gå i skolan medan jag tvingades att gifta mig. Pappa berättade aldrig varför jag måste gifta mig, bara att jag var tvungen. Jag vet inte hur mycket Salum betalade för mig.

Den dagen när Salum skulle komma, packade jag alla mina kläder i en liten röd påse. Min kläder var allt jag tilläts ta med från huset. Min pappa tog mina skolböcker och den svarta väskan som jag var så stolt över. En kvinna från byn kom för att måla henna på mina armar och ben. Jag satte på mig klänningen och väntade.

När Salum anlände, hälsade han på min pappa och gav mig några gåvor. Det var en kanga (en scarf som bärs på huvudet), en lång klänning och lite pengar. Vi åt ris tillsammans och han tog mig sedan med sig via buss till huvudstaden Dar Es Salaam. Det var där vi skulle leva. Jag minns att han försökte prata med mig under resan. Jag satt tyst med blicken ned mot bussgolvet och grät. Salum frågade varför jag grät. Jag var fortsatt tyst.

Salum hyrde ett litet rum i ett tegelhus i ett av staden slumområden. Rummet var tomt sånär som på en soffa och en madrass. På den ena väggen satt några urklippta, fastlimmade bilder. Jag visste inte vad det innebar att vara gift eller vad som förväntades av mig. Jag var bara ett barn, mitt liv kretsade kring skolan, att leka och att vara med mina vänner. Under resan till Dar Es Salaam försökte Salum inte att kyssa mig, han bara pratade. När vi kom in i hans rum så slutade han prata. Han tog av mig klänningen och lade mig ned på madrassen. Det som hände därefter gjorde ont, kändes konstigt och väldigt fel. Jag var så olycklig.

Jag var ensam i huset varje dag. Salum arbetade som bilmekaniker och var borta större delen av dagen. Jag förväntades att ha hand om hela hushållet, handla på marknaden och laga mat. Allt detta var nytt för mig och därför svårt. I början hjälpte Salum mig och visade hur jag skulle göra mina sysslor. Ibland lagade han mat och tvättade sina egna kläder. Jag var fortfarande ledsen och grät ofta. Jag saknade mina vänner och att gå i skolan och kände mig helt ensam.

Efter en tid började Salum komma hem senare på kvällarna, ofta var han full. Han slog mig och tvingade mig till att ha sex med honom gång på gång. Jag ville lämna honom men hade ingenstans att ta vägen.

GRAVIDITETEN

Nio månader efter att jag kommit till huvudstaden födde jag mitt första barn. Födseln tog elva timmar och till slut så tog jag mig till ett lokalt sjukhus uppfört med hjälp av Plan International. Jag var rädd för att äta och hade väldigt ont men min läkare var väldigt snäll och behjälplig. Han försäkrade mig om att jag skulle klara av att ta mig genom det här men att de var tvungna att förlösa med kejsarsnitt eftersom jag var så ung.

Zainabu föddes klockan fem på morgonen. Jag var så glad att se henne. Hon var frisk och vägde 3,5 kilo. Klockan fyra på eftermiddagen samma dag hämtade mina grannar hem mig och den nyfödde. Jag var förvirrad och glad på samma gång. Salum var inte hemma utan fick först se sin dotter när han kom hem sent samma kväll. Han verkade inte glad. Min granne hjälpte mig lite grann och visade mig hur man tar hand om ett litet barn.

Efter förlossningen berättade doktorn att det var bra att jag kom till sjukhuset. Om jag hade fött hemma så kunde jag ha dött. Det är en skrämmande tanke att tänka.

ÖVERGIVEN IGEN

En dag när jag kom jag hem efter att ha varit på barnkliniken för att väga Zainabu fann jag dörren till rummet låst. Rummet som Salum hade hyrt var helt tomt och en väska packad med mina saker stod utanför dörren. Salum hade försvunnit utan någon som helst förvarning eller förklaring. Jag stod ensam kvar och grät med min två månader gamla dotter fastspänd på ryggen. Mina grannar hörde mig och lät mig sova på deras golv. Jag låg sömnlös hela den natten. Jag kunde bara tänka på hur fullständigt ensam jag var. Jag kunde inte åka hem till min familj och min man hade övergett mig. Det var bara jag och mitt spädbarn.

Nästa dag tog jag väskan och min dotter och gick ut på gatorna. Jag visste inte vart jag var på väg, jag ville bara bort. Jag tog mig till marknaden i Burunguri, ett av få områden i staden som jag kunde hitta till. På natten sov jag med min dotter med endast en röd kanga mellan oss och marken. Jag gjorde vad jag kunde för att skydda mitt barn. Jag höll henne nära. Vi blev sönderbitna av myggor och skrämdes av de många läskiga ljuden. Nästföljande dag började jag tigga jag mat från marknadsstånden. De som arbetade där skänkte mig lite ris, bönor och ibland lite frukt. Jag var ständigt hungrig – hungrig, rädd och ensam. Såhär levde vi under två månader. Lyckligtvis höll sig Zainabu frisk och på något sätt lyckades vi överleva.

En dag tog en kvinna vid namn Happy kontakt med oss och frågade hur det kom sig att vi levde på gatan. Jag förklarade vad som hade hänt oss varpå hon tog med mig och babyn hem till sig. Vi kunde sova hos henne den efterföljande natten, det första gången på länge som jag fick sova i en säng och det gladde mig. Nästa dag tog hon mig tillbaka till lägenheten där vi hade bott tidigare.

Rummet var fortfarande låst och min man försvunnen utan ett spår. När grannarna bekräftat min historia erbjöd Happy oss att bo hos henne och hennes två små barn. Sedan dess har vårt liv blivit lite bättre. Vi är inte längre ensamma, jag har någon att prata med och känner att någon bryr sig om oss.

Happy arbetar på marknaden med att sälja kläder och mat och jag tjänar också en slant. En bra dag skramlar jag ihop 3000 shilling. Den största delen används till att köpa mat, kläder, tvål och andra nödvändigheter men jag ser till att spara en del. Plan arbetar i slummen där vi bor och vi har gått med i ett gruppsparande.

Mitt barn är nu nästan ett år gammalt och vi är tillsammans hela tiden. Hon börjar gråta när vi är ifrån varandra. Jag hoppas att hennes liv blir bättre än mitt. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att se till så att hon får gå i skolan och inte behöver gifta sig mot sin vilja.