“Jag gick nästan aldrig ut när jag hade mens. När jag försökte gå en längre sträcka fick jag skavsår mellan låren av att tyget skavde mot min hud. Det gjorde väldigt ont.”

– Pierrette, 42

Varken Angel eller Pierrette visste vad mens var innan de fick det. Ingen hade pratat med dem om det. Så när blodet plötsligt kom var det en skrämmande upplevelse. Blanche var förberedd. Hon är med i Plans ungdomsklubb på skolan där hon går. Hon och hennes kompisar får tala öppet om mens – de bryter tabun och kan själva komma fram till lösningar för att underlätta för flickor att gå i skolan när de har mens.

Hon slipper också obekväma mensskydd, hon kan både köpa engångsbindor och tunna bekväma tygbindor som hon kan tvätta och använda flera gånger. Men precis som vilken tonårstjej som helst är hon ofta ändå orolig när hon har mens.

”Jag är rädd för att få fläckar på min skoluniform och att folk ska kratta åt mig.” säger hon.

När hon var yngre stannade hon ofta hemma från skolan av rädsla för att blöda igenom och för att skolans toalett varken hade låsbara dörrar eller rinnande vatten att tvätta sig med. Nu finns både bra toaletter och hon känner sig säkrare i skolan.

Denise är 16 och bor i Togo. När hennes mormor Inna fick mens fick hon två tygbitar som mensskydd. När hon fick tag på tvål och vatten tvättade hon dem men på den tiden var allt som hade med mens att göra tabu. Inna delar med sig om den jobbiga processen. 

”Ingen fick se dem så jag gömde dem i min mammas rum när de skulle torka. Men de torkade dåligt där. Ibland var jag tvungen att använda dem trots att de inte torkat riktigt, och kanske till och med luktade illa. Annars fick jag stanna i rummet tills de var torra. Det var jobbigt.” berättar hon. 

”Varför kunde inte mensskydden torka i solen?” frågar Denise. 

”Nej, det var förbjudet. Det var inte bra för män att se dem.” svarar Inna.

“På den tiden fick flickor och kvinnor som hade mens inte ens ge män vatten att dricka. Man skulle hålla sig undan.” 

– Inna, 72

Men mensskydden kunde också användas för andra syften. 

”Om en kille fått nobben av en tjej kunde han stjäla mensskydden och ge dem till en Marbut (en helig man med övernaturliga krafter) som kunde hjälpa honom att få tjejen. Eller om någon ville tjejen illa kunde de kasta en förbannelse över henne med hjälp av mensskydden. Nuförtiden vet vi att det där inte fungerar. Och vi har lärt oss att mensskydden måste torka ordentligt, helst i solljus, för att undvika att bakterier sprids. Så nu får de soltorka trots att män kan se dem.” berättar Denises mamma, Esther.  

Esther minns hur det gick till när hon var ung. 

”När mensen kom gömde man sig och kallade på mamma eller en syster för att få hjälp i hemlighet. Det var förbjudet att gå in i huset.” 

Flickan fick bo ensam i ett litet hus i utkanten av byn under hela mensen. Som ett tecken på god vilja turades grannar om att komma med mat och alla flickor i menstruationsålder gick till floden och hämtade vatten åt henne. På kvällarna kom vänner dit för att prata, äta, sjunga och ha roligt. När mensen tog slut väntade ett ceremoniellt bad. Tillsammans med sina vänner täckte flickan sig med talk och kunde sedan återvända till byn. 

”Det fanns alltid äldre tjejer som försökte komma undan talket. Vi jagade efter dem för att se till att ingen kom undan.” berättar Esther och skrattar. 

När flickan var hemma igen lagade hennes familj ris med jordnötssås, och alla flickor som varit vid floden tog med en skål från sitt hus för att få ris och dryck. På den femte dagen kläddes flickan i vackra traditionella kläder och fina pärlor. 

Mensen var för många ett tecken på att flickan var redo att gifta sig. Esther minns traditionen som fortfarande lever kvar i många delar av Togo. 

”Föräldrarna kom överens med mannens föräldrar om giftermålet. Flickan fick inte veta något och hade inget att säga till om. Sedan arrangerade föräldrarna en kidnappning. Flickan togs mot sin vilja och tvingades gifta sig med mannen. Efteråt bjöd mannens föräldrar hela byn på fest.”

I en del byar i Togo har föräldrarna enligt traditionen tre månader på sig att gifta bort sin dotter efter att hon fått sin första mens. 

”Jag skulle vilja säga till ledarna i de byarna att stötta flickorna, hjälp dem att hantera sin mens på ett bra sätt och låt dem uppfylla sina drömmar.” 

”Visste ni varför man hade mens?” frågar Nikitas mormor Berit. 

”Jag visste ju att du måste ha mens för att kunna få barn”, svarar Nikita. 

”Jag visste inte ens det”, säger Berit. 

När Berit fick mens hade hon ingen aning om vad det var som hände. Hon visste ingenting om hur barn blir till eller varför hon helt plötsligt började blöda. Det hade visserligen hängt tygbindor på tork hemma men storkusinerna hade förklarat att det var skridskor som man satte på fötterna för att åka på parkettgolvet. 

På 70-talet när mamma Anna-Carin fick mens var det helt annorlunda. 

”Jag visste ju allt. Det var sådana tider, vi hade barnböcker som visade allt om kroppen och hur barn blev till. Det var helt odramatiskt.” berättar hon. 

Nikita kände inte heller att det problematiskt när hon fick mens men de svåra menssmärtorna fick henne att missa mycket av skolan. 

”Jag kunde i gå, jag mådde så dåligt och hade så ont.” 

”Man glömmer hur det faktiskt påverkar skolgången.”

“Vad gör det med ens utbildning?” säger Anna-Carin. 

Nikita fick ingen hjälp från skolan eftersom mensverk inte ansågs vara ett ”riktigt” problem, förklarar hon. 

Alla tre är överens om att det idag är lätt att prata öppet om mens men alla har ändå fått negativa kommentarer om sin menstruation. 

”Har du mens eller? Säger de så fort man är lite arg eller irriterad” säger Nikita. 

”Va? Säger folk så fortfarande” undrar Berit.