Krisen i Myanmar: “Jag är rädd, för alla stirrar när jag går ut”
Antalet människor som flyr från Myanmar till Bangladesh har ökat igen och behoven i flyktinganläggningarna växer. Nu är det viktigt att skydda barn från våld och övergrepp, och stötta dem som redan har utsatts. Nurkaida är en av de flickor som inte vågar gå ut ensam.
Antalet människor som flyr från Myanmar till Bangladesh har ökat igen och behoven i flyktinganläggningarna växer. Nu är det viktigt att skydda barn från våld och övergrepp, och stötta dem som redan har utsatts. Nurkaida är en av de flickor som inte vågar gå ut ensam.
Fler än 600 000 människor från folkgruppen Rohingya har flytt undan våldsamheterna i Myanmar över gränsen till Bangladesh de senaste månaderna. Av dem är mer än hälften barn och många är föräldralösa. Mångaflydde under veckorna efter att våldsamheterna startade i slutet av augusti, men på senare tid har antalet flyktingar ökat igen.
– Det är mycket oroväckande att vi ser att antalet människor som flyr ökar igen. Det verkar som att det är en kombination av brist på mat och inkomst, begränsad rörelsefrihet och vård, ökade sociala spänningar och en allmän rädsla för nytt våld som bidragit till ökningen av antalet rohingyer i Bangladesh, säger Mikael Wiking, humanitär programsamordnare på Plan International Sverige.
Extremt våld har rapporterats i Myanmar och längs vägen till Bangladesh. FN rapporterar bland annat om gängvåldtäkter.
– Utöver skottskador och skador efter landminor har många upplevt fruktansvärt sexuellt våld. Alla är i desperat behov av hjälp och nu det är nödvändigt att öka finansieringen för arbetet med psykosocialt stöd och för att rädda liv, säger Orla Murphy, chef för Plan International i Bangladesh.
Plan International är på plats i flyktinglägren och bygger latriner och delar ut hygienpaket, men är särskilt oroade över de många barn som kommer utan föräldrar. Förhoppningen är att nu skala upp det arbetet.
– Barn som kommer ensamma, inte minst flickor, löper mycket hög risk för att utsättas för könsbaserat våld. De tillfälliga skydden håller låg standard vad gäller säkerhet. Lägren är överfulla, privatliv finns inte, vem som helst från gatan kan gå rakt in och de har varken dörrar eller lås, säger Orla Murphy.
Nurkaida är 13 år och kommer från distriktet Rakhine i Myanmar. Hennes pappa var bonde där, men i september blev han skjuten. Nurkaida blev själv vittne till det och flydde sedan med sin mamma och sina tre bröder till Bangladesh. Hennes mamma Dilpuru är mycket orolig för dotterns säkerhet i lägret.
– Jag låter henne inte gå ut ensam, pojkar stirrar på henne och det är inte säkert. Vi känner ingen här. Jag går ner och hämtar vatten och Nurkaida hjälper mig att laga mat. Vi går inte på toaletten eller tvättar oss på dagtid eftersom det alltid är folk i närheten som skulle titta på oss, säger hon.
I Myanmar hade familjen ett eget hus, en pump, en stor toalett, boskapsdjur och Nurkaida hade ett eget rum där hon kunde leka med sina vänner.
– Här bor vi väldigt litet, det finns inga toaletter och det är svårt att ha så dåligt med mat och vatten. Jag har bara en uppsättning med kläder och allt blir blött för det regnar hela tiden. Jag är rädd, för alla stirrar när jag går ut, så jag håller mig hemma och hjälper min mamma, säger Nurkaida.
Plan International har varit på plats i Myanmar sedan 2008 och i Bangladesh sedan 1994. Vi följer situationen för rohingyer både i Myanmar och Bangladesh. Just nu arbetar vi för att få möjlighet att utöka antalet platser där barn, inte minst ensamkommande flickor, kan känna sig trygga och få stöd. Vårt arbete för att återförena familjer och för att fler ska få tillgång till rent vatten och möjlighet att sköta sin hygien fortsätter.
Plan International hoppas att Bangladesh ger biståndsorganisationer tillstånd att jobba i flyktinglägren i Bangladesh även i fortsättingen. Vi hoppas också att Myanmar lyssnar på FN:s uppmaningar att samarbeta för att få ett slut på konflikten och se till att de rohingyer, som flytt kan återvända och få humanitär hjälp.
