Zambulanser ersätter traditionella transportsätt
Men Belinda hade tur. Utanför kliniken står en cykel parkerad med en släpvagn med kapell bakefter. Vagnen är utrustad med en madrass för bekvämlighetens skull och en flik i det tältliknande kapellet gör det lätt att kliva på. Det var så här Belinda tog sig till kliniken: i en ”zambulans”. Cykeltillverkaren Zambikes, ett socialt företag som har Plan International som sin största kund, har tagit fram en cykelambulans som är anpassad för användning på landsbygden.

Belinda betraktar Mutinta som gäspar stort, samtidigt som hon berättar om gårdagens händelser.
– Jag ville verkligen vara säker på att hinna fram till kliniken, jag var rädd att jag kanske skulle dö om jag födde hemma. Om vi inte hade haft zambulansen skulle jag ha blivit skjutsad bakpå en cykel. Men det hade varit svårt att ändra ställning med tanke på smärtan. Zambulansen är bekväm och avskild, till skillnad från en oxkärra där människor brukar samlas runt för att titta.

Cykelambulanserna är utrustade med växlar och designade för att klara dåliga vägar. De är dessutom snabbare än de traditionella transportsätten. Att transportera en patient två och en halv kilometer i en oxkärra tar uppemot tre timmar och med en zambulans bara 30 minuter.

Det är inte konstigt att cykelambulanserna har tagits emot så väl ute på landsbygden. Den mest effektiva metoden för att förhindra att kvinnor dör i barnsäng är att ge dem snabb tillgång till akutvård för att behandla komplikationer som blödningar, infektioner eller högt blodtryck. Det är även invånarna i Chibombo väl medvetna om tack vare vårdcentralens utbildningskampanjer.

På vårdcentralen jobbar Rebecca Pondani som barnmorska. Trots att den är underbemannad råder det ingen tvekan om att den räddar liv.

– Innan zambulanserna hände det att kvinnor kom hit en vecka efter att de hade fött. En kvinna som födde vid 23-tiden kom till vårdcentralen nästa morgon eftersom hon saknade transport. Hon hade blött kraftigt efter förlossningen och vi gav henne dropp men tyvärr dog hon.

Hon förklarar att ute på landsbygden saknas elektricitet, rinnande vatten, läkemedel och utbildad vårdpersonal.
– Om det uppstår komplikationer är det inte mycket de kan göra. Inte alla kvinnor i byarna får hjälp under förlossningen och många får bara assistans av mostrar, mormödrar eller en granne.

Antalet förlossningar på vårdcentral har ökat
Därför är transport till lokala vårdinrättningar så viktig. Det zambiska hälsodepartementet har till och med förbjudit så kallade Traditional Birth Attendants (TBAs) – snabbutbildade barfotabarnmorskor som klarar komplikationsfria förlossningar – att delta i hemförlossningar om situationen inte är akut. I stället ligger fokus på att så snart som möjligt ta kvinnan till närmsta klinik eller sjukhus så att hon och barnet kan undersökas och få vård. Zambulanserna har placerats ut hemma hos TBAs dit byborna kan vända sig direkt vid akutfall.

Zambulanserna, i kombination med utbildningskampanjerna, har lett till en kraftig ökning av antalet förlossningar på vårdcentralen i Chibombo. Rebecca Pondani uppskattar att de nästan har tredubblats – från 15 till 40 per månad. Det är en avsevärd förbättring och medför många hälsovinster i ett land med hög mödradödlighet.

Även om transport är det största problemet för gravida kvinnor som behöver vård är det långt ifrån det enda. En del är rädda för att testa positivt för hiv och oroar sig för vilka följder det kan få för dem och deras familjer, inte minst för det ofödda barnet. Andra har inte planerat tillräckligt inför födseln, ofta för att de saknar pengar.

Jean Kapalamto är en av medlemmarna i Safe Motherhood Action Group, en volontärgrupp som har utbildats av Plan för att sprida information och ge råd om mödravård ute i byarna. Hon bestämde sig för att bli volontär efter att två kvinnor som hon kände dog efter att ha fött i hemmet. Nu ger hon råd om graviditet och förlossning, lyssnar till blivande mödrars bekymmer och varje månad kör hon dessutom mellan fyra och sex kvinnor till vårdcentralen i en zambulans.

– Gravida kvinnor är rädda för att komma till kliniken om de inte är förberedda, säger Jean Kapalamto och förklarar att kvinnorna själva måste ta med sig det material som vårdpersonalen behöver.

– Om de inte har handskar eller filtar på grund av att de eller deras familjer inte har planerat känner de sig skyldiga. Vi ger kvinnorna råd om hur de kan spara och köpa en sak åt gången under tiden fram till förlossningen.

Volontärerna förespråkar också att männen ska bli mer involverade och uppmanar bland annat kvinnorna och deras partners att delta i föräldrautbildningar tillsammans.

Rachel Malakata sitter på en träpall utanför hyddan där hon bor och ammar två månader gamla Betrina. Hon bestämde sig för att föda på vårdcentralen efter att ha bevittnat hur hennes 25-åriga syster dog av komplikationer efter en förlossning. Hon har dessutom själv haft en dålig upplevelse.

– Mitt första barn var dödfött. Jag födde hemma och det var väldigt ledsamt för mig och för hela familjen. Jag känner till problemen med att föda hemma – det kan uppstå komplikationer och kanske finns det ingen som kan hjälpa till. Den här gången ville jag få mitt barn på vårdcentralen så att jag kunde få assistans. Jag började blöda och var orolig att om jag inte åkte till vårdcentralen skulle jag inte få någon medicin.

När Rachel fick värkar var det hennes man Goliath Malakata som ringde en TBA och körde Rachel till vårdcentralen med cykeln.
– Jag var väldigt glad att vi hade zambulansen. Det är inte säkert att folk låter dig låna en cykel eller så vill de ha betalt. Jag cyklade i en timme och 45 minuter och jag var inte orolig utan bara glad att kunna ta min fru till kliniken.